Härom dagen skrev jag om Siris uppmaning till alla forskare att kommunicera mera om sin forskning. I en av kommentar på hennes blogg nämnde jag att de strukturer som forskare befinner sig i inte direkt underlättar kommunikation och samverkan. Incitament i form av finansiering eller meritvärde saknas i hög grad.
Men det finns väl andra värden än pengar och formella karriärvägar? Åsa på Ting och Tankar skrev för en tid sedan om ”den emotionella kicken av att delta i en intensiv och givande dialog med andra människor” (se även här).
Vad får forskarvärlden ut av att engagera sig i samverkan med omvärlden? En dialog innebär ju flöde åt bägge håll, till skillnad från ren forskningsinformation som går en väg: från forskaren till den som lyssnar. Men vad får forskaren tillbaka genom en dialog? Är det värt besväret att engagera sig? Finns det faror i att samverka? Vilka blir konsekvenserna av att inte kommunicera?
Sådana frågor vill vi väcka diskussion om vid ett seminarium som vi kallar ODE, som kommer att gå av stapeln i augusti. Syftet är att stimulera forskarnas drivkrafter att föra en dialog med olika grupper av samhället. Deltagare är särskilt inbjudna forskningsledare, och tanken är att forskare från olika områden ska tala med varandra om de här frågorna utan inblandning av vare sig journalister, politiker eller andra utomstående.
Lyssna gärna på Kristoffer Gunnartz radio-trailer och läs mer på vår webb!
Dokumentation och slutsatser från seminariet kommer att publiceras i höst. Håll utkik!
PS. Bilden nedan hittade jag när jag googlade ”ODE” och ”Science”. Den har absolut ingenting med vårt projekt att göra.
The post ODE till vetenskapen appeared first on Vetenskap & Allmänhet.
